månadsarkiv: februari 2010

Kommentarer

Om att ta sitt ansvar som läkare

Lämna en kommentar

NA berättade i fredags om Jasmin Rasaks tragiska dödsfall. Jasmin hade feberfrossa och hostade blod och akuten på USÖ ansåg inte att det fanns någon anledning för den 44-årige mannen att åka in till akuten. De hade fel. Fallet är oerhört tragiskt och inget kan minska saknaden hos Jasmins anhöriga och vänner.

Men tyvärr kan somliga inte hålla sig ifrån att utnyttja en tragisk händelse. Läkaren Lars Berggren sågade därför i NA all ”medicinisk telefonrådgivning” – trots att samtalet alltså inte gått till den vanliga sjukvårdsrådgivningen. Han sa: ”Telefonrådgivning är en näst intill omöjlig verksamhet som politiker och administratörer har en stor förkärlek till”.

Fakta är att vi aldrig skulle ha råd med dagens vård om vi inte använde rådgivning via exempelvis telefon och internet för att ge ökad tillgänglighet och spara pengar i fall där ett besök hos läkare (eller annan yrkesgrupp) inte behövs. Om alla som har hälsoproblem skulle stå i korridoren utanför Läkare Berggrens rum skulle vården haverera totalt. Varför Jasmin Rasak och hans anhöriga fick ett felaktigt råd måste granskas men inget tyder på att denna tragiska händelse beror just på att rådet gavs via telefon – misstag kan inträffa, oavsett hur råden ges.

Självklart är det inte enkelt att bedriva sjukvårdsrådgivning (läs mer om hur det går till här), men trots det är den pålitlig. Det är Lars Berggrens rätt att ha åsikter om vad han vill, men om jag var så välutbildad som han och hade ett så viktigt och ansvarsfullt jobb som han har skulle jag fundera lite över hur jag tar ansvar för det faktum att allmänheten faktiskt litar på ens tvärsäkra uttalanden. De flesta tror nog att han är expert på det han uttalar sig om. Men det är han inte.

Annars brukar man prata om att vården ska baseras på evidens och beprövad vetenskap. Behandlingar ska alltså exempelvis inte baseras på allmänt tyckande och lösa åsikter. När det gäller läkares inlägg i debatten om tragiska dödsfall tycks inga sådana råd gälla. Tyvärr.

Kommentarer

Millencolin Music Prize – en annan typ av bäbis

Lämna en kommentar

Klockan är halvåtta på fredagskvällen och det är snart dags för läggning av dottern. Medan dottern ser på barnprogrammet Young Einsteins försöker jag se om någon direktuppdaterar från Millencolin Music Prize Weekend. Inser i och för sig att det inte finns mycket att direktrapportera om just nu. Men jag önskar verkligen att jag var där.

Det är inte barnprogram och läggning som håller mig hemma utan väntad tillökning i familjen som kan komma vilken timme som helst. Och om man nu ska jämföra sina bäbisar så kommer de riktiga först. Fast Millencolin Music Prize Weekend känns nästan som min bäbis, trots att jag ju inte varit inblandad i planeringen på flera år nu, och trots att jag vet att det inte är jag utan massor av andra entusiaster som skapat det som nyss startade på Njuta.

Men samtidigt  går det inte att komma ifrån att priset faktiskt inte skulle funnits utan att jag kommit på idén för några år sedan. Det som nu utvecklats till en helhelgs-festival med arrangemang på flera av stadens krogar och med konserter och party överallt började med en fundering på väg hem från Millencolins konsert i Conventum 2005 (läs om det här).

Och det hade inte blivit något om inte jag och mina kamrater inom den dåvarande majoriteten (s+v+mp) drev på och fattade beslut om priset. De borgerliga partierna röstade emot.

Om några timmar delas årets pris ut. Om drygt ett år hoppas jag att få vara med och dela ut priset.

Kommentarer

Samarbete är inte bara ett ord, Staffan

1 kommentar

Idag pågår Kommunfullmäktige hela dagen. Nyss gick Staffan Werme ner från talarstolen efter att ha läxat upp oss socialdemokrater (och vänsterpartisterna). Han föreläste om ”vikten av samarbete”. Enligt honom borde vi därför låta bli att bry oss om att så många örebroare är oroade av den ideologiskt styrda utförsäljning som nu pågår i Örebro. Idag gäller frågan utförsäljningen av 1500 ÖBO-lägenheter.

Jag håller med om att det behövs mer samarbete i Örebro, inte mindre. Men samarbete är ju inte bara ett ord, samarbete skapas genom att man söker dialog. Jag kan ärligt säga att jag, när jag varit ordförande i olika nämnder, alltid har strävat efter att vi ska komma överens. Det normala är att titta på förslag från oppositionen och säga: ”ok, om vi justerar det så här så är vi överens” (undantaget de profilfrågor som olika partier har behov av att lyfta fram – i de fallen är det ju inte alltid som partierna ens vill bli överens – och det gäller oavsett vem som är opposition). Men så agerar inte nuvarande majoritet i Örebro.

  • När den politiska majoriteten bara nonchalerar kraven från 10 000 örebroare om en folkomröstning är det väl inte riktigt att ”vädja om samarbete”, eller hur?
  • Bidrar det till samarbetsklimatet när man inte ens vågar berätta vilka av cirka 46 000 örebroarna som berörs av förslaget att sälja ut 1500 ÖBO-lägenheter? Än så länge är det ju ingen som vet vilka hus som ska säljas till privata fastighetsbolag.
  • Är det verkligen att verka för samarbete att släppa fram ofärdiga beslutsunderlag och sedan avfärda den oroliga debatten med ord som ”patetisk”, ”slaskdiskussion”, ”knäpp diskussion” som moderaten Inger Högström-Westerling gjorde?

Men det där verkar tyvärr inte den politiska majoriteten i Örebro bry sig om eller lyssna på. Och det är ju inte första gången det händer. Staffan Werme är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största kommun och ändå agerar han – nästintill konsekvent – som en arg polemiker.

Så, för de eventuella borgerliga läsare som besöker denna blogg: kan ni nämna några exempel på när majoriteten seriöst bjudit in till diskussioner kring konkreta beslutsförslag? Att stå i talarstolen på Kommunfullmäktige och säga att man vill prata är liksom inte samma sak som att på allvar lyssna när någon säger något…

Kommentarer

Vårdkvalitet viktigast men riskkapitalister väcker frågor

2 kommentarer

Dagens Medicin berättar att vårdföretagen Carema Sjukvård och Carema Care ska säljas till rikskapitalbolaget Triton. I sak är det väl i och för sig inget större problem: jag tycker inte att företagsnamnet är det viktigaste (det viktiga är att vården håller hög kvalitet, till skillnad från borgerliga politiker – även i Örebro-  tycker inte jag, eller S, att ägarformen är det viktiga). Men likväl väcker affären en del frågor.

För det första gäller det den rent företagsekonomiska delen av det hela: är det så lönsamt att bedriva privata vårdföretag i Sverige idag att riskkapitalister tror sig kunna tjäna pengar (nu eller i framtiden) på dem? Är det för att de uppfattar signalerna från moderaterna och andra borgerliga partier om att privat finansierad vård kommer bli vanligare i framtiden?

För det andra gäller det närvaro och engagemang: jag är övertygad av att det finns något positivt med intresserade och närvarande ägare och att allt fler vårdinstutitioner ägs från skattebefriade kanalöar tyder inte riktigt på närvaro och intresse av vårdutveckling.

För det tredje gäller det insyn och öppenhet: Veckans affärer kallar Triton ”Sveriges hemligaste riskkapitalbolag” och det känns inte helt förenligt med övertygelsen om att offentligt finansierad verksamhet ska präglas av öppenhet och ge möjlighet till insyn (har skrivit mycket om det, läs här). Redan idag finns stora problem med insyn och öppenhet i privat driven vård.

Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”

Det är en klok grund och jag tror – och hoppas – att högre kvalitetskrav efter en röd-grön valseger i höst ska leda till att riskkapitalisterna blir mindre intresserad av svenska vårdföretag.

Kommentarer

Ett gott skäl att inte se på nyheter

2 kommentarer

Vi orkade inte byta kanal när Solsidan slutat på TV4 i fredags. Och raskt insåg vi varför vi så sällan ser TV4s Nyheter. De är helt enkelt riktigt usla.

Jag har genom åren haft en hel del att göra med TV Nyheterna och har alltid tyckt att de hittat nya vinklar, förnyat tv-nyheterna och – oftast – varit seriösa. Men fredagens sändning var en uppvisning i hur det blir när journalister slarvar och ingen redaktionsledning leder arbetet. Rapporteringen om SAAB-Spyker affären var ogenomtänkt men om man bortser från att inslaget delvis förutsatte att man har koll på namn på rika ryska investerare i bilbranschen (hur många såna namn kan ni – hand upp!) så var det uthärdligt. Likaså kunde man stå ut med bristen på kritiska frågor till försvarsminister Tolgfors i inslaget om att ”MP kräver nytt Afghanistanmöte”. Mer pinsamt var det när en allvarlig elolycka vid en skola i södra Sverige skulle rapporteras.

En elkabel hade gått av och gjort att staketet runt ett bygge vid en skola blev strömförande. Tre åttaåriga flickor fick därmed allvarliga elstötar och fick föras till sjukhus. Allvarligt.

Det präglade dock inte rapporteringen. Det blev först pinsamt, för att sedan bli ännu mer pinsamt. Det lite pinsamma var när den allvarliga reportern med allvarlig röst konstaterade att det ”finns ingen enskild statistik över elolyckor vid just skolor men totalt är det mellan 10 och 20 om året vid fastigheter där det bedrivs någon form av offentlig verksamhet”.Ojoj, vad upprörda vi ska bli. För inte staten statistik över hur många av de 10-20 olyckorna som sker vid just skolor? Är det viktigt att ”avslöja”? Sedan fick Elsäkerhetsverkets överdirektör säga att elolyckor alltid är allvarliga. Näää, det kunde jag aldrig gissa. (Överdirektören sa säkert något om elsäkerhetsarbete också, men det klippte säkert den avslöjande reportern bort.)

Men sedan blev det riktigt pinsamt. I ett försök att visa hur himla inkännande och mänsklig han var bestämde sig reportern för att avsluta reportaget med ett lyckligt slut varpå han frågade åttaåringen om olyckan. Och för att hon inte skulle gå miste om lite mer traumatiska upplevelser så tänkte väl reportern att han verkligen skulle gno in upplevelsen: ”hur ska ni fira att du överlevde utan skador?”. Bra jobbat. Självklart måste varje reporter med självaktning påminna åttaåringar om att de just kunde dött.

Nu tror ni att jag raljerar, att reportaget självklart också uppmärksammade de frågor som borde granskats. Men nej. Titta själv. Ingen fråga till byggföretagets ledning om säkerhetsarbetet. Ingen fråga till någon psykolog om hur åttaåringar påverkas av den typen av olyckor. Men det är klart, om de frågat det kanske reportern själv tvingats tänka. Och så kan vi ju inte ha det.

Kommentarer

Tur att det finns folk som filmar med mobilen

5 kommentarer

UPPDATERAD Snart sagt alla medier har nu uppmärksammat det övergrepp som några stockholms-poliser utsatt en medborgare (Jesper Nilsson) för i onsdags (SvD, Aftonbladet). Och nu har även jag upptäckt det… Jesper Nilsson har själv bloggat om det här.

Poliserna hotade Jesper och mer eller mindre tvingat honom att radera bilder på dem från mobilen. Lyckligtvis lyckades han återskapa både bilderna och den film som bevisar polisernas övergrepp (sannolikt även lagbrott, åklagare ska utreda fallet). Jag tycker att det verkar helt solklart: det finns inget förbud mot att filma eller fota människor i Sverige, alltså försöker poliserna lura Jesper Nilsson och deras hot måste rimligen vara olagliga. Det finns inte ens tveksamheter kring Jesper Nilssons publicering av bilderna på webben (som polisen hävdade, men eftersom hans blogg är registrerad som nattidning – med ansvarig utgivare – gäller inte PUL) (tack för tipset, Johan Sutinen!). Tunnelbanan är en allmän plats och det enda som skulle kunna varit olagligt är om han filmat ”kränkande saker”). Men att filma civilklädda personer som ingriper mot privatpersoner är inte olagligt. Lyckligtvis – för hur skulle annars enskilda kunna slå larm om exempelvis övergrepp?

Självklart är denna händelse välbloggad och uppmärksammad. Tyvärr verkar den dock inte vara tillräckligt uppmärksammad av polisen. Polismännen borde stängas av under utredning och om åklagaren (som väntat) kommer fram till att de båda polismännen passerat lagens råmärken borde de få sparken. Direkt. Att kränka enskildas rättigheter och hota med ingripanden utan lagstöd måste rimligen bestraffas. Även om det är poliser som utför det hela.

Kommentarer

Piltavlor med ansikten och Facebook-grupper

1 kommentar

För säkerhets skull är det väl bäst att börja med ett förtydligande: jag vet att det är skillnad på Facebook-grupper och att trycka upp pilkastningstavlor med ansikten på. Jo, jag vet.

Men jag får ändå en känsla av att det gamla Palme-hatet återuppstått i ny form. Det är visserligen skönt att det (än så länge) inte tagit sig uttryck i pilkastningstavlor, men likväl är det något som inte känns riktigt bra när anti-grupperna på Facebook börjar fyllas. Eller vad säger ni om de här exemplen ur gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” (där ett antal borgerliga Örebro-politiker gått med – vilket de också stolt basunerat ut på sina sidor): ”haha fan vad najs, alla måste verkligen hata mona muslim ;D”. ”Shalin, Stahlin, Muslim, Sahlin gör mer skada än nytta.”

Och jämfört med dessa är ju följande en kommentar som – nästan – platsar i en helt normal debattartikel från en borgerlig politiker: ”Man kan säga som såhär. Lyktstolpar fyller en mycket viktig funktion i samhället. Jag är dock osäker på om Mona egentligen bidrar med något.”

Och en del inlägg är ju på samma nivå som en del påhopp på Birgitta Ohlsson förra veckan: ”ska jag vara ärlig så tror jag den här lyktstolpen skulle göra ett bättre jobb än mona sahlin i riksdagen. Varför? Lyktstolpen är en man!”

De där grupperna verkar liksom inte i första hand locka fram demokratiska aktivister som tror på respekt och allas rätt att säga sin mening. Eller vad sägs om följande exempel (denna gång från gruppen ”Vi som lämnar landet om Mona Sahlin vinner valet”): ”Större förrädare och självhatande människa finns inte. Tradition, kultur och Svenskhet existerar inte hos denna kvinna. Hon är den äckligaste människan i landet!”, ”Hon är en häxa!”, ”HON ÄR KOMPLETTTTTTT HJÄRNDÖD !”, ”hon e en tjuva djävul inget annat”, ”Klassföradare, svartfot”.

De flesta av de där grupperna verkar ha två saker gemensamt: 1. rättstavning står inte så högt i kurs, och 2. de har blivit arenor för sverigedemokrater och andra rasister. Rasisterna hetsar allt medan hyggliga borgerliga politiker ansluter sig till grupperna, försöker göra lama inlägg om att ”jag har inget emot invandring” och annat för att visa att de drar en ”tydlig gräns”. Nu hjälper inte det där gränssättande riktigt till, oavsett hur de markerar så dyker det upp nya begåvningar: ”Mona fucking Muslim kan gå i sjön” (ur gruppen ”Om Mona Sahlin blir statsminister emigrerar jag!” – som samlat ett antal ledande borgerliga politiker från Örebro).

Jag tror inte att de borgerliga politikerna går med i de där grupperna för att de känner ett djupt känt hat mot Mona Sahlin. Alltihop handlar självklart om partitaktik. De hoppas att antalet personer som går med i grupperna ska göra att ännu fler får syn på dem, så att ännu fler tittar på de borgerliga propaganda-filmerna mot Mona (ofta med ord-kombinationen ”Mona” och ”fifflar” för att alla ska hitta dem i sökmotorerna).

Medan man småskrattar åt att en del av grupperna har lite fyndiga namn (”Kan den här gamla grillen få fler fans än Lars Ohly?”) kan man behöva påminna sig om att tidskriften Contra var ganska spridd på 80-talet. Och att piltavlorna med Palmes ansikte inte alls väckte några kraftiga avståndstaganden.

Kanske är jag överkänslig. ”Riktig kärring” och ”Riktig subba” kanske är uttryck som vi bör vänja oss i den politiska debatten. Och visst är det skillnad på pilkastningstavlor och Facebook-grupper.

Men eftersom mina minnen från lördagen den 1 mars 1986 fortfarande är rätt klara och att jag får en klump i halsen bara jag tänker på den morgonen så skulle det kännas bättre om vi slapp den där typen av personangrepp. Pilkastningstavlor eller inte.

Kommentarer

Problemen i äldrevården tas inte på allvar

1 kommentar

Tvärsnytt har i ett antal inslag uppmärksammat problemen i äldrevården i Örebro (och fler inslag kommer). Det är bra, precis som det var bra att NA granskade problemen i höstas. För läget är ansträngt (jag har skrivit om det i ETC, här), eller för att citera en anställd: ”det bubblar, snart kokar det över” (jag har skrivit om problemen här, här och här). (Och detta samtidigt som kommunens ekonomi går med överskott, se inslag i Tvärsnytt om det här.)

Idag sände Tvärsnytt en studiodebatt (som nog bara kommer att finnas på webben) mellan mig och Rasmus Persson (ansvarigt kommunalråd, c). På 6 minuter hinner man inte säga allt (och lite blev bortklippt), men här är hela inslaget:

Mina viktigaste punkter (för dem som inte vill kolla hela inslaget…):

  • Äldrevården har stora problem idag och det borde vara ett gemensamt ansvar att försöka lösa dem. Därför borde pensionärer, anhöriga, pensionärsorganisationer, anställda, fackliga organisationer, anhörigföreningar, chefer och andra bjudas in till samtal om hur vi vänder problem till möjligheter. Vi politiker har ett ansvar att lyssna och ta problemen på allvar – jag/vi tycker inte att den styrande högerkoalitionen gjort det.
  • Mycket bra har skett i äldrevården, många förändringar har varit till det bättre. Men alltför mycket har skett alldeles för snabbt. Omorganisationer, tidsplaneringssystem (som krånglat) och besparingar har kommit samtidigt och på vissa ställen har det skapat totalkaos. Det borde vi ta på allvar.
Kommentarer

Med sådana vänner…

Lämna en kommentar

När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.

Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.

Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.